Sannäs genom tiderna (Utdrag ur Sannäsboken)                Åter till Sannäsboken

Om vi tänker oss Sannäs några hundra år tillbaka i tiden då vattennivån i Sannäsfjorden var ungefär 2,5-3 m högre upp än idag. Mjölkeröd och Klättaområdet var omflutet av Sannäsfjorden och Tanumskilen. Fjorden gick vidare upp mot Knäm och Bräcke. I Sannäs var stora delar av Myren­området under vatten och som namnet säger en myr. Bladviken fortsatte uppåt Säm och norrut mot Bräcke samt söderut mot Greby. Bergsområdet öster om Sannäs från Bräcke, Arendal och Skärbo var i det närmaste omflutet av vatten med endast en liten remsa av mark vid Bräcke som blev den enda förbindelsen med inlandet. Väster om Sannäsfjorden låg Tanumsnäset som en skyddande barriär mot västerhavet. Förutsättningarna att människor skulle bosätta sig längs Sannäsfjorden var mycket goda. Med stor sannolikhet fick de flesta sin utkomst av fiske. Några blev sjömän och drog ut på de stora oceanerna. Det har påträffats ett flertal boplatser på Mjölkeröd, Bräcke och Arendal som kan dateras från stenåldern. Åke Meyer har funnit och dokumenterat mängder av stenfynd från denna tid. Dessa fynd har överlämnats till länsmuseet.

Enligt en karta från 1720 är 6 hus byggda i Sannäs varav 3 är öde. En förklaring till att husen är öde är att invånarna tvingades att flytta till Strömstad när Strömstad grundades. Åtminstone två personer är kända att ha bott i Sannäs för att sedan bli borgare i Strömstad. De är Anders Torsson  som avlider i Strömstad 1711 och kronobefallningsmannen Anders Jutterbock, som enligt 1674 års mantalslängd är bosatt i Sannäs men 1675 i Strömstad. En annan förklaring är att tiden emellan 1700-1718, då Karl XII regerade, var en tid med mycket krig och elände och många utskrivningar till krigen.

Allt eftersom tiden gick växte ett flertal tegelbruk upp längs Sannäsfjorden då det fanns gott om lämplig lera där. Tegelbruken var ju också  beroende av närheten till sjön för att kunna transportera ut sina tegelvaror. De första startades antagligen i mitten av 1700-talet.
Leran som användes togs i regel alldeles intill bruken. Dessa lertag syns även i dag mycket tydligt. I Sannäs fanns två sådana lertag dels Bankarna mitt emot Myren och dels Dalarna längs bäcken mitt i samhället. För att bränna leran gick det åt mycket ved som oftast inte fanns i närheten. Så visar t.ex. bouppteckningen år 1786 efter Hannibal Micaelsson Lind, som var tegelmästare vid Mjölkeröds bruk, att han vid sin död häftade i skuld för ved till flera bönder i Lurs socken.
Teglet såldes mest till Norge men även i vårt eget län. Tanums kyrka är uppmurad av tegel från Mjölkeröd och likaså Mjölkeröds herrgård. På Marstrands fästning har hittats tegel som är stämplat Skärbo. Tegelbruket vid Skärbo upphörde omkring 1850 medan det i Sannäs upphörde strax före sekelskiftet 1900.

Vid tillverkningen av tegel drogs leran på slädar med oxar från lergroparna och lades ut på marken runt en vandring. Oxar med förbundna ögon (för att de ej skulle gå i sina egna trampsteg) spändes för en stång och de fick gå runt och trampa. Leran blandades med halm eller sågspån. Sedan var det oftast kvinnornas arbete att slå teglet, d.v.s. leran bankades ner i färdiga formar för att förtorka under tak några dagar, innan teglet ställdes in i ugnen för att brännas.
Dessa uppgifter har lämnats av Carl Johansson f. 1887, vars morfar innehade tegelbruket i Sannäs.

Som nämnts tidigare hade de flesta vid fjorden sin utkomst från havet. De första slog sig ned utefter sjökanten och fick benämningen strandsittare. Sillen var den mest dominerande fiskarten. Sillen kom i stora mängder som vi knappast kan göra oss en föreställning om idag. Sedan urminnes tider har den antagligen kommit periodvis 25-30 år för att sedan vara borta 75-90 år. Den senaste sillperioden var emellan 1877-1904. Det berättas att det togs upp sill här i fjorden av vadlagen och sedan lastades den över i större båtar för vidare transport till salterier och trankokerier. Tranoljan såldes bl. a. till Frankrike och användes där som bränsle i gatljusen. Det var många vadlag som ringade in sillen till land och lät den gå där i stängen tills sillstänget var tömt. Så kunde de göra gång på gång. Ibland blev det så mycket att sillen dog i stänget. Vid sådana tillfällen togs sillen upp och lades i stora högar för att användas av bönderna som gödsel. Carl Johansson, som kunde berätta mycket från den tiden, nämner vid ett tillfälle: ”Det var tre stora högar med sill som lagts upp på backen vid Lantz i Myren. Bönderna kom och hämtade lass efter lass för att gödsla åkrarna med. Luften var full av måsar och fågelskrin. Det var en stank som inte går att beskriva.”

Makrillfisket på Nordsjön hade även en storhets­period på 1800-talets slut. Många fisklag bildades. Det mest vanliga var att 3-4 man enades om att inköpa en kutter eller galeas från England. Ytterligare 4-5 man mönstrade på. Dessa hade en viss del av förtjänsten efter att bl.a. bodskulden var betald. Fisket bedrevs med dörj och varade från maj till sena hösten. Det berättades om de mest vidriga förhållanden när makrillen ”gick till” som de gamle sade. Då kunde fisket nästan bedrivas dygnet runt. Upp och ner med solen. Någon kort stund av sömn. Rensning och saltning på alla stunder som gavs, alla dagar i veckan. Storm och revning av segel, sol och stiltje. Surt i skans och koj, där mögel och ohyra var ett helvete för många. Fiskelyckan kunde vara mycket stor men även motsatsen då båtarna fick avyttras med stora skulder. Detta fiske bedrevs till mitten av 1920-talet. Saltad makrill såldes till Amerika som tilltugg till den stora förbrukningen av sprit. När sedan amerikanarna införde spritförbud så bidrog detta bl. a. till att fisket på Nordsjön avslutades.

Alla goda ting är tre som ordspråket heter. Samtidigt som sillfisket och makrillfisket var det även huggning i stenbrotten. Flera av de första stenhuggarna kom från Blekinge och Småland och började i Sannäs med omnejd omkring 1890. Det var mycket vanligt att man högg sten på vintrarna och var på Nordsjön sommartid för att dörja makrill. Fraktfart bedrevs även med dessa kuttrar.

Under denna tid var det en livlig trafik sjövägen med olika passagerarbåtar och lastbåtar som uppehöll en jämn förbindelse mellan Göteborg och Oslo via bl. a. Sannäs så länge det var öppet vatten i fjorden. Bönderna från inlandet använde Sannäs hamn för utlastning av spannmål och slaktdjur. En särskild vägförening var bildad i anledning av att få tillgång till utlastningsmöjligheter. Vägföreningen fick namnet: Stora och lilla hamnelaget. Det var bönder från Knäm, Tova, Utby m. fl. som fick underhålla denna väg.

Kring all denna verksamhet var det många som började driva handel i Sannäs. Nämnas kan Anders Larsson som även innehade post- och mjölkbutik, Olle Larsson bedrev speceriaffär men även försålde distillerade drycker. Speceriaffärer innehades också av Hilmer Nilsson, Odell, Kooperativa, Ernst Pålsson samt Larsson-Christensson. Bagerier hade F. Andersson och Arvid Karlsson. Det fanns två mjölkbutiker, två slaktbutiker, telegrafstation, skomakare, ja allt som behövdes i ett snabbt växande samhälle.

En dansbana byggdes 1928 i södra delen av samhället i Bankarna men klagomål uppstod så den fick flyttas till norra delen av Sannäs på Mjölkeröd. Som en följd av allt detta ”goda” var det också en baksida. Det kom ju många nyinflyttade ungdomar till samhället. Somliga var inneboende hos någon familj. Fylleri, kortspel och slagsmål förekom ofta. Sjukdomar som tuberkulos var mycket vanligt. Många dog i denna sjukdom i unga år.

Religiösa samfund bildades som Missionsförbundet, som så att säga tog hand om den själsliga delen. Nykterhetsföreningar bildades med namnen ”Riddarsprånget” och ”Friska Viljor”. Den sistnämnda var en ungdomsloge. Dessa var mycket aktiva under många år och gjorde en mycket fin insats i samhället. Karin Olsson var en drivande kraft bland ungdomarna i Sannäs.

Depressionens och arbetslöshetens år.

Säg den lycka som varar. 1904 var sillperioden slut. 1914 började första världskriget så många av kuttrarna, som var på Nordsjön, gick inte mera på fiske bland alla drivminor. Några av kuttrarna såldes, andra användes för fraktfart efter kusten ända till 1969. Sista kuttern var ”Leader”.
Stenhanteringen hade avstannat. I mindre omfattning bedrevs stenverksamhet i bergen till 1968. Mellan de båda världskrigen var det många som gick arbetslösa. De flesta var unga starka pojkar som inte fick en chans till något arbete någonstans här i landet. Några hade ork och möjlighet att ta sig över till Amerika. Några for till Norge för att arbeta på något tegelbruk eller vid kraftverksbygget vid Rjukan.
Ett större antal fick stanna kvar för att invänta bättre tider. Omkring trettiotalet var arbetsförhållandena så usla att regeringen utsåg en arbetslöshetskommission (A.K.) för att sysselsätta folk. Bl. a. gamla E6 och vägen Mjölkeröd-Västbacken byggdes då. Betalningen fick ej överstiga den minsta avtalsenliga  lönen som var statarnas och var omkring 30 öre/timme. Några fick åka lång väg för att få arbete. Pengarna skulle räcka till eget uppehälle och i flera fall till familjen på hemorten, där det för det mesta var många barn. Under denna tid var det några som blev utkommenderade att utföra arbete åt kommunen utan ersättning. Stenarbetena vid Klätta skola är ett sådant projekt. Mjöl och fläsk utdelades till familjer med många barn men det var hårt kritiserat då det ansågs vara mycket orättvist av många.

Många projekt togs fram för att stävja arbetslösheten. Ett av de större här i Bohuslän var byggandet av en inomskärsled för det mindre tonnaget som trafikerade kusten. Vissa sträckor efter kusten var mycket utsatta för vädrets makter med stor risk för olyckor som följd. De flesta varutransporter från Göteborg och upp till norska gränsen var med båt. Vid mycket blåst blev varubåtarna liggande vid någon brygga efter kusten i väntan på bättre väder. Ibland kunde det dröja veckor innan varubåtarna kom fram med varorna. På hösten fram till jul var den sämsta tiden. Sotenkanalen  började  byggas 1930 och invigdes 1935

En fortsättning skulle följa med en kanal från Edsvik över Tanumsnäset till Bladviken i inre delen av Sannäsfjorden (Edsvikskanalen) för att komma förbi Tjurpannan. Både Grebbestad och Havstensund motsatte sig byggandet, då det ansågs påverka båda dessa samhällen negativt.

Under denna tiden pågick förhandlingar om byggandet av en ny väg genom Sannäs samt en ny brygga. Det resulterade i att bryggan byggdes 1938 och att vägen Knäm-Sannäs-Säm byggdes mellan åren 1938-1942.

Tiden 1925-1935 var nog en tid som ingen kan glömma som upplevde dessa år. Samhället hade under många år stadigt utvecklats. Arbetstillfällen hade i stort sett kunna fås. Kanske inte alltid här hemma. Därför var det många av samhällets 340 invånare, många ungdomar mellan 15-25 år, som var utan arbete. Under eftermiddagarna och kvällarna samlades ungdomarna på ”gadá” vid Kooperativa. Vissa dagar kunde 30-40 arbetslösa samlas på en gång. De hade som vana att gå 8-10 st på bredd i 3-4 led, från  Anderssons trappa hus 41 till ristningarna på Perseberget, fram och tillbaka timma efter timma. Tidvis mycket skämt, men även allvarliga politiska diskussioner förekom. I dessa åren var det många som försökte sälja skosnören eller egna målade tavlor eller skillingtryck.

Många förstod att något måste göras för att lösa nedstämdheten. En dansbana hade tidigare uppsatts vid tegelbruket vid Mjölkeröd av Sannäs gymnastik och kamratklubb S. G. K. K. 1928, men på vintern fanns inget samlingsställe så det var inte svårt att få ett enigt beslut av Sannäsborna att bygga en lokal att hålla aktiviteter i. Anbud inhämtades efter gjorda ritningar. Oskar Andersson (Frisk) åtog sig att bygga vad vi i dagligt tal kallat Folkets hus för 9000 kr under förutsättning att ungdomarna i Sannäs skulle hjälpa till. Bygget påbörjades 1931 och invigdes 1932.
För att få pengar till samlingslokalen anordnades dansfester med många fina artister, tivoli med artistuppträdanden, boxningsmatcher, cykeltävlingar med medverkande från ett flertal klubbar, segel- och roddtävlingar på Sannäsfjorden, fotbollsmatcher med lag från hela norra Bohuslän från tidig vår till sen höst. Ett aktivt Sannäs trots depressionens Sverige.

Politiska diskussioner kunde förekomma som ibland kunde vara mycket allvarliga. I Tyskland hade ju Hitler tagit makten med nazistpartiet. I Sannäs och Tanum förekom sympatisörer bland präster, handlare och bönder. I Sannäs fanns dessa även bland de mest fattiga av arbetare.
Vid ett tillfälle hade ett agitationsmöte utlysts vid hamnplanen. En illa beryktad tanumsbo skulle vara talare. Den aktuella kvällen kom föredragshållaren sjövägen. Det dröjde inte länge förrän mötet urartade sig så handgripligheter började pågå. Talaren fick bråttom att komma ombord på båten för att ta skydd men brådskan gjorde att han hamnade i vattnet. Den omtalade talaren, som var mäkta impopulär här på västkusten, rymde till Norge i slutet av kriget till sina jämlikar.

1938 var det några aktiva damer som startade en samhällsförening som fick namnet ”Samarbete”. Initiativtagare var Frida Larsson, Elise Magnusson, Inga Larsson, Ellen Andersson, Astrid Pettersson m.fl. Föreningen är mycket aktiv även idag och har gjort mycket för samhället.

1939 började andra världskriget när Hitlertyskland angrep Polen. Det mesta avstannade, en förlamning spred sig i bygderna. Förhöjd beredskap påbjöds omedelbart och stegrades ytterligare den 9 april 1940 då Hitlertyskland invaderade Danmark och Norge. Flygplan dundrade över hustaken på låg höjd tidigt på morgonen. Båtar sprängdes via bomber och utlagda minor strax utanför kusten. Allt detta kunde följas från Vetteberget ovanför Sannäs. Stora sjöslag utkämpades och gick att följa hela dygnet men särskilt om kvällen och natten då spårljus användes. Det var ett skådespel som gick genom märg och ben. Detta pågick i fem år.
Många av Sannäs manliga innevånare var i beredskap vid norska gränsen i Dalsland och Värmland. Andra var inkallade vid flottan. Kriget tog slut 1945. Förutsättningarna som var för Sannäs från sekelskiftet försvann och inget nytt har kommit istället.

Av de gamla husen från 1945 och tidigare (ett antal av c:a 75 st som ägdes och beboddes av Sannäsbor) är 50 st nu inköpta av sommargäster eller gått i arv och bebos därför endast sommartid. Den enda verksamhet som förnimmer om Sannäs närhet till havet är samhällsföreningens båtkran som tar upp och sjösätter sommarturisternas båtar.

Hur uppstod namnet Sannäs ?
Efter kontakt med ortskunnige Bengt Lindström, som har program i radion där han svarar på lyssnares frågor om hur ortsnamn uppkommit, har vi erhållit följande svar när det gäller Sannäs.
"Fjorden norr om Havstensund vid Sannäs kallas Sannäsfjorden efter detta näs liksom mellan fastlandet och Kosteröarna heter Kosterfjorden.
I främre leden har vi en pluralform av fornvästnordiska ( fornnorska ) ´sandr´, dvs sand´, här i kollektiv mening, ett ´sandar´, dvs ´sandstrand´.

Bengt Lindström har hämtat lite uppgifter om Sannäs ur Tanums kulturminnesvårdsprogram: I en skattemantalslängd från 1610 omnämns en strandsittare på Sannäs. Strandsittare kallas de första invånare under modern tid utmed kusten. De hade antagligen lockats hit under förra sillperioden och sedan stannat kvar. Troligen försörjde de sig på kustfiske, lite åkerbruk, dagsverken, slöjd. Ja, vad som stod till buds. Strandsittarna var ett mycket rörligt släkte. De drog från plats till plats där det fanns försörjningsmöjligheter. Alltså var det svårt för skattemyndigheterna att föra upp dem i rullorna.
Denne ende strandsittare satt nog inte som enslingen på skäret härute. Helt säkert hade han en stor familj och det kan mycket väl ha funnits andra tillfälliga sannäsbor. Befolkningen var inte så stor och bebyggelsen utgjordes nog av några små gråa stugor. Kanske hade också traktens bönder några bodar för fiskredskap och tillfälliga övernattningar.

Från 1657 finns en landskapskarta där kustbebyggelsen redovisas. På Sannäs finns fyra byggnadsmarkeringar. Vad dessa exakt innebär vet vi inte, dvs om de betyder bostadshus eller hus över huvudtaget. Det förstnämnda är dock troligast.
Landskapskartan från 1673 anger fem byggnader. På en lantmäterikarta från 1695 är åtta bostadhus inprickade och noteras om Sannäs: ”förr warit månge slike Huusmän som nu är bårtflyttade till städerna…” Trots ökningen av husmarkeringar antyder ju den lite uppgivna kommentaren en tillbakagång. Kanske var den svenska handelspolitiken orsak till avflyttningen. De nya herrarna över Bohuslän gjorde ju allt för att strypa handeln utmed kusten till förmån för handeln över Göteborg.
På 1695 års karta finns odlingslotter markerade: ”somblige såås och somblige höyas.” Här kan man alltså klart konstatera att strandsittarna inte levde endast av vad havet gav. Utmärkande för den norra bohuskusten är just kombinationen åkerbruk och fiske.

Numreringen av husen i Sannäs
Den numrering som vi har använt oss av i vårt arbete om Sannäs, bygger på den kyrkobokföring som prästerna i Tanum började använda 1881-1885. Tidigare hade man använt en äldre numrering som påbörjats 1818. Den numrering som vi bygger på användes sedan både för mantalsskrivning och kyrkobokföring till början av 1960-talet. Den sista fastigheten i Sannäs som numrerades på detta sätt var Carl Georg Karlssons med nummer 66. Vi har valt att använda oss av detta system och fortsatt numreringen med utgångspunkt av detta.

gästbok och besöksräknare